En halv gul sol och
Lila Hibiskus är de två av de tre böcker som getts ut på svenska av Chimamanda Ngozi Adichie. De är egentligen ganska annorlunda i jämförelse med vad jag brukar läsa, men även i jämförelse med alla deckare och livshistorier som brukar ligga på topplistorna.
Jag hade inga större förväntningar på någon av böckerna, men jag måste säga att de fångar mig. Jag dras med i karakärernas känslor och i deras rädslor. Jag vill inbilla mig att man får en inblick i hur skilda världar folk lever i i Afrika. I båda böckerna beskrivs flera delar av den sociala stegen, från de utfattiga som lever på gatan, till det absoluta toppskiktet som har råd att göra precis vad som helst.
Lila Hibiskus handlar till stor del om Kambili som hyser en fruktansvärd respekt för sin far på grund av den skräck han styr sin familj med. Berättelsen handlar om Kambilis kamp att ständigt vara alla till lags, att inte göra någon besviken. Hon är bara en flicka, men det ställs höga krav på henne från faderns håll. Dessa krav ställer hon även på sig själv genom att försöka bli omtyckt och passa in hos sina kusiner och andra i sin närhet. Det är en tragisk historia och jag kände att jag inte kunde läsa mer än kortare stycken åt gången för att ta till mig historien. Det behövdes tid för tankar. Det är inte något litterärt mästerverk i mina ögon, men väl läsvärd.
En halv gul sol däremot, som jag läste först av de två, den är betydligt bättre. Läsaren får en historiegenomgång som jag tyckte var lättsam, men ändå en bra grund för att vidare förstå berättelsen. Vid första åsynen är det mest en tegelsten som handlar om en familj i Nigeria, men boken rymmer så många nyanser, så mycket liv. Jag kan inte annat än att rekommendera den!
